”Hur är det att vara gift?”
Folk frågar och frågar och frågar.
Jag har varit gift i snart fyra dagar, och har plötsligt blivit expert på äktenskap.
Eller nä.
Det är jag ju inte.
Däremot har jag flera års erfarenhet av att vara expert på att vara kär i Hunken.
Och det är inte så himla stor skillnad på att vara kär och vara gift, måste jag säga.
Att gifta sig med Hunken var för mig lika naturligt som att andas, eller att sätta ena foten snett framför den andra när jag går, eller vilja ligga kvar en liten, liten stund i sängen på morgonen. Det var inget spännande eller fallskärmshoppigt eller ens modigt, även om det var hisnande och pirrigt i magen och alldeles underbart och lite overkligt att faktiskt stå där på en grön äng i Halländsk fårhage utan får och gifta sig med honom.
Jag har aldrig tvekat på Hunken, inte ens när jag var 19 år och han dumpade mig utan förklaring (men av tydigen ganska rimliga skäl, såhär i efterhand) och jag bara grät och grät i flera veckor tvekade jag på Hunken. Jag var arg och ledsen och heligt förbannad, men jag tvekade inte på honom – utan på mig själv. Och även om jag ville slita huvudet av honom emellanåt, så ville jag ändå bara vara med honom. Och så är det fortfarande, ibland. Vi bråkar och grälar, för att det är värt det. Att inte bråka och gräla är att inte bry sig. Och vi bryr oss väldigt, väldigt mycket om varandra.
Så det är egentligen inte så stor skillnad alls, bortsett från att jag har en ny ring på fingret, en massa presentkartonger i köket och när jag loggar in på min egen facebook undrar jag varje gång vem tusan den där Lisa Härdne är.
Att vara gift med Hunken är att låta alla andra i hela världen få veta att jag är hans och han är min, något som vi har vetat länge. Vi har lovat att ta hand om varandra och kärleken och allt det andra, och nu kan resten av världen se det. Det kanske är den största skillnaden, att alla andra vet att det är vi i stället för att egentligen bara vi vet att det är vi. Lisa ♥ Hunken 4-ever, som mitt fjortonåriga jag skulle ha konstaterat.
Att vara gift med Hunken idag, den här onsdagen, innebär sovmorgon och långsam frukost på balkongen med nybakta frukostfrallor (visserligen köpta på ica, men ändå) med färskost och alfaalfagroddar och pastrami på, te för min del och kaffe för hans del, dagens metro och varsin chokladbiscotti.
Och det, kära vänner, kan vara det finaste äktenskapet i hela världen.
